Du sa att vi var i samma båt för alltid,
men den båten sjönk år sedan
innan vi fick segla koboltvågorna ,som Vasa.
innan vi utforskade världen och djupet av oss själva.
vi drunknade i den mörka avgrunden under vita glaciärer
spöklik och dömd för ett oupphörligt förfall.

Tunga kroppar som dansar i djupet av skeppsbrott.

Vi blev förlorade till Norska havet, övergiven.

Kompassen slutade aldrig att snurra, vi blev rastlösa..

Men jag minns det var jag som drunknade i abbysna
en blodfylld kropp som blev kall
ett själviskt hopp överbord
för en oackompanjerad expedition utan hem.
knappt håller flottör, sorg i bröstet, vinkar dig adjö
med tårar som bidrar till havet
du seglade bort på avlägsen ström.

Det var bara en dröm vi hade länge sedan,
en riktning som jag var för svag att följa
en riktning som du tog utan mig.

ett husbåt i det tomma havet är där vårt slut vilar
att vara i samma båt, aldrig igen.